Jonas Hassen Khemiris DN-artikel blev en hit. På en dag fick den fler klick än Bengt Ohlssons vänsterattack fick på ett år. Inte undra på att man gör vågen i DN-skrapan.

Men varför blev just Khemiris text viral?

I måndags skrev jag en artikel i SvD, där jag frågade om journalistiken är redo för internetlogiken. Efter att Khemiris text blivit dagens nätsnackis, har jag mötts av lite frågande kommentarer. För om en sådan här text kan bli viral – finns det då verkligen ett problem?

Själv skulle jag nog säga att Khemiris text passar alldeles utmärkt in i den internetlogik som avgör om något kan bli viralt eller inte.

• Det är en text om ett ämne (Reva) som redan var hyperaktuellt på Twitter och Facebook och som hade diskuterats av en bred grupp människor – från inflytelserika personer till mindre inflytelserika.

• Det är en text som är skriven av den författare som just nu kanske är vår mest omhuldade och omtyckta. Intresset för Khemiri är I SIG jättestort.

• Det är en konfrontativ text – med en tydlig måltavla som också är känd: Beatrice Ask. Det är också en måltavla som många är arga på just nu, på grund av Reva.

• Det är en enkel och polariserande text, på det sättet att man omedelbart förstår vad den går ut på. Man behöver inte läsa hela för att kunna skicka i väg den, det räcker faktiskt med ingressen.

• Det är en personlig och intim text (för en värld som gillar just det personliga och intima).

Jag gillar texten. Jag vill på inga sätt racka ner på den eller förminska dess värde som text.  Men att tolka det som att den blivit viral på grund av sina litterära kvaliteter tror jag är helt fel tolkning att göra.

Och här kommer problemet.

Redaktionerna kommer naturligtvis att lära sig vad som har förutsättningar att bli spritt och inte. Det kommer att innebära att ”kvalitet” om inte helt så i alla fall mer och mer blir samma sak som ”delat”.

Men om delningen blir ett kvitto på att texten som publicerades var relevant, kommer det motsatta också att gälla. Alltså kommer vi att betrakta en text som denna, av Dick Harrison  (i skrivande stund tweetad 6 gånger och delad noll gånger på Facebook) som irrelevant.

Här kan vi göra en liknande genomgång:

• Texten är visserligen skriven av en känd författare, men suget efter Harrison kan inte på något sätt likna det efter Khemiri.

• Texten handlar om en bok av en författare som få vet vem det är.

• Boken i sig handlar om kungar som nästan ingen känner till.

• Recensionen är problematiserande, grundlig, analyserande, förklarande – och väldigt långt ifrån ett svartvitt lustmord. Harrison förklarar istället varför det är jobbigt att såga en författare, men varför han ändå måste göra det.

• Det är omöjligt att dela en text av det här slaget utan att man läser hela.

• Det är mycket svårare att se framför sig vad det säger om en som människa att man delar en sådan här text än Khemiris, som är ett lättbegripligt plakat att hålla över sitt huvud: kolla här, jag är en sådan här person som har dessa åsikter. Khemiris text är alltså identitetsskapande på ett sätt som Harrisons inte är (om man nu inte är historiker, skulle jag gissa).

 

Är Harrisons text då oviktig eftersom ingen vill dela den?

Det är, när man funderar över det, faktiskt ingen lätt fråga att svara på. Men jag skulle inte sätta mina pengar på att vi kommer att översköljas av texter om engelsk 1300-talshistoria framöver. Det samma gäller för en rad ämnen som i dag återfinns på kultursidorna. De kan mycket väl komma att skrivas om även i framtiden, men i så fall under helt andra förutsättningar.

Jag tror att vi kan betrakta dagens läge som en övergångsperiod. Det är svårt, eller omöjligt att slå fast vad som är rätt eller fel (och mina tankar ovan är så klart just spåningar). Men det hade varit otroligt intressant om någon hade följt ämnen och förutsättningar för  delbarhet lika noggrant som klicken.

 

#blogg100