Bibliotekens eboksbrottning kan ses som ännu en spegel av hur svårt vi har att förhålla oss till digital kultur: bara genom att total ignorera fördelarna kan vi lösa affärsmodellen. Samtidigt måste vi låtsas att saker är något helt annat än de faktiskt är och att vi egentligen lever i en annan tid än vi gör.

Så skrev jag för ett år sedan, när det började stå allt mer klart att biblioteken målat in sig i ett hörn när det gällde dilemmat med eboksutlåningen.

När nu Författarförbundet går ut och förordar just en sådan ordning – där man låtsas att en ebok är en fysisk bok och därmed bara kan lånas ut en gång i taget (och där nästa låntagare tvingas vänta på att den ”lämnas tillbaka”, ser det mesta ut att vara klart. Alla är med på tåget.

Fortfarande lyser dock den politiska diskussionen med sin frånvaro. Kulturministerns syn, att det här är en fråga för parterna att lösa, tycks vara tongivande.

Men förutom att man på punkt efter punkt kan ifrågasätta det kloka i den inslagna vägen, framförallt om man blickar framåt och funderar över vilka konsekvenser detta kommer att få för biblioteken, så finns det fler märkligheter med dessa ställningstaganden kring ebokens framtid på biblioteken.

En sådan är varför Författarförbundet inte frågat sina medlemmar innan de fattade sitt beslut. Att en liten centralt placerad samling människor (som under lång tid varit påverkad av en tämligen ensidig upphovsrättsdiskussion) tar ställning i komplexa digitala kulturfrågor utan att föra ut diskussionen till en bredare grupp, börjar allt mer bli en olycklig tradition för skråorganisationer och fackförbund när det handlar om digitala frågor.

Hur många av dessa organisationer fråga till exempel sina medlemmar innan de gick ut och krävde att internetoperatörerna skulle ”ta sitt ansvar” 2008?

Ställer man den här frågan rakt ut, brukar man få svaret att årsstämman gett dem mandat att jobba i den här riktningen, vilket nästan alltid bara är sant om man väljer att se sanningen som ett gummiband som går att töja på hur mycket som helst. Så frågan kvarstår till dessa organisationer: vari ligger faran med en öppen, publik och delaktig debatt kring ämnen av den här typen?

Gräver vi lite djupare i biblioteksfrågan hittar vi dessutom fler saker värda att fundera över.

Som det ser ut nu kommer varje blibliotek att bygga upp en egen ebokstjänst. Ska en person som bor i Kalmar låna en ebok, gör hon det från sitt lokala bibliotek. Ska en person som bor i Lund låna samma ebok, gör han det därifrån.

Vilket då är ytterligare ett sätt att låtsas att ett eboksbibliotek är ett fysiskt bibliotek (på samma sätt som man, när man väl lånat boken, låtsas att den är gjord av papper och måste lämnas tillbaka innan någon annan kan läsa den).

Om man ville hushålla med sina pengar och följa den digitala logiken, skulle man så klart nöja sig med att bygga upp en central tjänst på till exempel KB, varifrån alla böcker sedan lånades. I stället kommer nu alla bibliotek få använda en del av sina budgetar för att sköta om sin teknik.

Framöver kan man därför också tänka sig att biblioteken kommer att få brottas med frågeställningen vem som egentligen ska få låna från vilket bibliotek. Något som i och för sig faller väl in i underhållningsbranschens tradition av regioninlåsning för sina produkter.