Nej, jag var inte på Socialdemokraternas VU-möte. Jag satt inte ens utanför.

Men jag tror mig ändå kunna vara säker på en sak: det var inte politik de pratade om därinne – utan medier.

Juholts kris kan visserligen sägas ha tydliga politiska dimensioner – med en starkt splittrad socialdemokrati involverad i ett märkligt skyttegravskrig med sig själv – men mest av allt var detta en mediekris, dramatiserad (här står vi nu utanför VU-mötet och ser hur en bukett röda rosor levereras!), paketerad (opinionsundersökningen visar svikande siffror!) och formulerad (han måste avgå!) av journalister. Det var detta Socialdemokraterna hade att hantera. Det var detta som ledde till den oundvikliga avgången.

Ur ett demokratiskt perspektiv vilar det något djupt sorgligt över den roll som medierna numera spelar inom politiken, särskilt eftersom all självreflektion inom kåren oftast lyser med sin frånvaro.

I oktober 2011 skrev jag så här i en krönika, när Juholts boende var den centrala frågan för den politiska journalistiken:

Det vi kallar för drev är en beteckning på när en något så när samlad journalistkår rusar åt samma håll, fokuserar sina resurser på ett enda mål och tävlar om att hitta nya vinklar på ämnet.

Under de dagar när intensiteten i en sådan bevakning är som starkast, existerar inga gråskalor. All balans läggs åt sidan, liksom diskussionen om kärnfrågorna (i det här fallet hyres- och resersättningarna). I stället tar dramaturgin över. Plötsligt handlar det inte längre om sakfrågorna, utan om spelet: Faller makten? Vem tar över?

Ett sådant läge är omöjligt att hantera för den som befinner sig mitt i stormen. Det går inte att besvara några frågor, för de handlar inte längre om det som satte igång karusellen. Rubrikerna förändras och lyder nu: “Jag tänker inte avgå”, “Han tar ingen time-out”, samt “Fler krav på Juholts avgång”.

Opinionsundersökningar görs som naturligtvis landar i att folk tycker att Juholt borde avgå och dessa bollas tillbaka till huvudpersonen, som väljer att inte kommentera dem – vilket raskt analyseras av experter som kommer fram till att det var ett felaktigt strategiskt val, och så snurrar allt ett varv till.

När stormen nu bedarrat något, träder chefredaktörerna fram och tar ansvar på ett annat sätt än tidigare. Öppet skriver de om sina val och på vilka grunder de anser bevakningen relevant. Det är bra och skapar förståelse för journalistiken. Men problemet med dreven är inte de enskilda redaktionerna var för sig – utan alla medier tillsammans. Det är den samlade journalistiken som skapar våra bilder av Juholt-affären, det är den totala intensiteten som påverkar våra ställningstaganden.

Varför ville då medierna avsätta Juholt? Det enkla svaret är: det ville de inte. Den som letar efter dolda agendor hos journalisterna, kommer inte att hitta några. Om vi däremot vidgar bilden något, är det inte alldeles svårt att se att en samlad yrkeskår skapar journalistik som syftar till att fälla den som hamnar i Juholts läge, oavsett vem det är. Och det gör att “brottet” i någon mån reduceras till en enda sak: de personer som utsätts för drev har gjort sig mediedramaturgiskt sårbara.
Att detta i dag är det värsta som kan hända en person i ledande befattning säger så klart något om mediernas makt. Men också något om vilka framtida politiker vi kommer att få.

Här ligger den stora frågan, oavsett vilken politisk hemvist vi har. Att jag ser Juholts avgång som en sorglig dag för svensk journalistik beror inte på några som helst politiska ställningstagande, utan att jag är övertygad om att framtiden för oss alla faktiskt blev lite sämre.