Det dröjde länge innan förmågan att läsa och förstå skriven text blev allmänt spridd. Inte förrän vid mitten av 1800-talet hade vanliga människor i någon större utsträckning tillägnat sig kunskapen att läsa. Men den stora förändringen har skett i modern tid, analfabetismen i världen har halverats sedan 1970-talet.

När jag i höstas skulle prata om eböcker på den brittiska bibliotekskonferensen Online 2011, började jag fundera lite över högläsandet som fenomen. Som ett led i läskunnighetsprocessen har ju människor läst högt för varandra, i kyrkor, i skolor och i hemmen. Högläsningen blev en del av vår kultur och knöt naturligt an till äldre tiders muntliga historieberättande. Som en följd av den blev lyssnandet som delad erfarenhet en central del av hur människor upplevde tryckta ord.

Detta blev snabbt av grundstenarna i våra skol- och utbildningssystem, men kom också att bidra till att stärka olika gruppers känsla av samhörighet. Det är ingen slump att till exempel kyrkorna har haft en så omfattande högläsning ur Bibeln, eftersom ett gemensamt lyssnande så starkt påverkar enigheten inom en grupp.

Men lyssnande är ett passivt sätt att konsumera information och denna passiva kultur, där en person förmedlar något till ett flertal andra, fortsatte att expandera i takt med att nya medier uppfanns.

Den passiva kulturen överfördes i mångt och mycket till den moderna världen och de moderna medierna, där upplevelsen av att slå på sin radio eller titta på tv eller gå på bio faktiskt hade en hel del gemensamt med den äldre upplevelsen av att gå i kyrkan eller att sitta i skolbänken och lyssna på andra som läste högt.

Och även om det här har harvats runt en hel del de senaste tio åren, så tror jag ändå att poängen är fortsatt viktig. Alla texter och all media gör anspråk på något slags sanning. Deras syn på världen påverkar oss. Så genom att vi gjorde lyssnandet till en delad upplevelse – och i förlängningen skapade vad vi kan kalla en åhörarkultur, i motsats till en delaktighetskultur, så vande sig allmänheten att vara passiv.

Allmänheten vande sig också vid förhållandet att någon annan alltid gjorde medievalen åt dem: hur information, tankar och nyheter bäst skulle filtreras, pakteras och distribueras.

Framväxten av en internetkultur förändrade dessa förutsättningar. För första gången har människor fått en reell möjlighet att inte bara att själv filtrera ideer, utan också skapa, distribuera och bli sina egna medier.

Med Jaikugrundaren Juri Engeströms ord kan sociala medier sägas hantera sociala objekt. Det vill säga: de sociala objekten i Spotify är låtarna eller låtlistorna som användarna bollar mellan varandra, Flickrs sociala objekt är bilderna som delas och på Facebook finns det en mängd olika valmöjligheter – de sociala objekten kan antingen vara dina statusuppdateringar, dina vänner eller din geografiska position.

En av de intressanta sakerna med sociala objekt är att när de uppstår, så påverkas originalprodukternas värde. Värdet av den delade upplevelsen ökar, medan värdet av originalprodukten minskar.

I dag, åtminstone för många unga, har digital musik bara ett värde när den delas. Detta kan man se i det enkla faktum att musikindustrin har väldigt svårt att få konsumenter att betala för musik som inte är kopplad till den sociala världen på internet. (Vilket då är en av anledningarna till varför folk är villiga att betala 99 kronor i månaden för Spotify, men aldrig skulle lägga samma summa i en musikaffär.)

Som en effekt av den här utvecklingen har vi sett en våg av nedläggningar, där skivaffärer gått i putten, vilket är precis vad vi nu kommer att se med bokaffärerna. De första tecknen är redan här: som Lasse Winkler på SvB noterade under Bokmässan i höstas, så är de stora staplarna av bästsäljarböcker borta – kunderna köper dem på andra ställen (i mataffärer och på nätet) – och nu tvingas boklådorna flytta från det bästa läget i stan till ett sämre. Det vill säga: de svenska boklådorna genomgår exakt den utveckling som skedde i USA för några år sedan.

Nu när eböcker sakta börjar att ta fart även i Sverige, kan vi i förlängningen vänta oss ett skifte från en passiv åhörarkultur till en delaktig läsandekultur, där läsandet för första gången blir en upplevelse som vi på riktigt delar med andra.

Vi kommer inte bara att läsa tillsammans, utan också dela med oss vad vi läser, under tiden vi gör det, i realtid. Vi kommer att dela textsnuttar och hela böcker, på samma sätt som vi idag delar låtlistor, och att vi kommer att dela anteckningar och tankar om böcker på ett helt nytt sätt.

Läsandet kommer att bli en del av vår sociala lifestream på nätet. Vilket är ganska självklart, eftersom litteratur är minst lika mycket identitetsskapande som den musik som vi använder till bygga våra identiteter med genom att skylta med den på facebook. (Fiffiga bokhandlare lärde sig för länge sedan att ha låga bokhyllor i sina affärer, eftersom bokhandeln var en så bra plats att ragga på – man vet ju precis vad man får för något när man ser vilken bok en person håller i handen.)

Skillnaden mellan hur vi läser en webbsida och en bok – som i dag är ganska stor – börjar alltså suddas ut när boken tar steget in i den digitala världen. Vi har ju redan etablerat formerna för den här typen av sociala läsning, det är bara det att vi ännu inte applicerat det på böckerna.

Den här utvecklingen förutsätter dock att böckerna tar steget in i en värld av objekt som kan remixas, att läsarna kan klippa och klistra och addera ny betydelse till verken medan de tar till sig dem.

Alltså har vi ett fokusskifte framför oss också: från den traditionella synen på boken som en avslutat och färdigt verk, till ett nytt synsätt där fokus istället ligger på läsandeprocessen. Och det här fokusskiftet öppnar så klart för en rad intressanta tankar kring interaktion mellan författarna och publiken.

Detta tar så klart bort makt från de institutioner som har satt agendan inte bara vad vi bör läsa och vad ett ”bra” läs-sätt är, utan också hur vi bör tolka böckerna och i vilken kontext vi bör betrakta dem. Tecken att denna process redan är igång har också synts en längre tid, framförallt i den kritikerdiskussion som dök upp som en reaktion på bokbloggarna för några år sedan, där det sågs som ett problem att dessa var alltför orienterade mot läsupplevelsen, snarare än att rikta in sig på litteraturen i sig.

Men utvecklingen utgör också ett ekonomiskt hot mot bokbranschen, på samma sätt som fildelningen utgjort ett hot mot musik- och filmindustrin.

Jag tror att bokens värde, i ekonomiska och kulturella termer kommer att minska, något som har att göra med mängden böcker. Vi kommer snart att vara omgivna av så många digitala böcker att de ensamma inte kommer att vara värda lika mycket för oss som förut.

Återigen, se på vad som har hänt inom musikbranschen och hur människor värderar musik idag. Vi värderar upplevelsen av musik, mer än någonsin, men bryr oss mycket mindre om ägandet av musik i termer av fysiska objekt som cd-skivor. Vilket alltså betyder att priset på böcker kommer att fortsätta att rasa.

Och det kommer att rasa allt längre nedåt till det närmar sig en nollpunkt.

De som inte tror på detta – och det är många, framförallt inom förlagsbranschen – kan slänga ett öga på musikindustrin. Om jag slår ut min månadskostnad för Spotify, innebär det att jag betalar i dag betalar mindre än 7 öre för varje låt jag spelar. Det är så lite att jag inte behöver bry mig det minsta. För mig är det en upplevd nollpunkt vad gäller priset, om än inte en faktisk. Men då ska man komma ihåg att marknadskonkurrensen om den här typen av streamat material egentligen ännu inte satt igång, jag kan egentligen bara välja mellan Spotify och Wimp.

Under tiden som priserna rasar, håller biblioteken på att skriva avtal med förlagen och deras organisationer för rätten att låna ut eböcker. Förlagen försöker så klart skriva sina avtal innan priserna fallit för långt ner och de vill skriva långa avtal som löper på år efter år.

Som ett resultat kommer vi tyvärr inte bara få en kultur där biblioteken låtsas att en digital bok är en fysisk – som bara kan lånas ut en gång i taget – utan också en situation där biblioteken betalar mycket mer än de borde för sina eböcker. Och där biblioteken svårligen kommer att kunna ge sig in i den värld där läsningen är en delad upplevelse, eftersom de troligen kommer att ha bundit sig till att använda låsta och skyddade filer. Det är ingen bra utgångspunkt inför en framtid som ser ut så här. I alla fall inte om man ser ett värde i biblioteken som institution.

Samtidigt kommer värdet på boken som socialt objekt att öka, tillsammans med värdet på läsandet som delad upplevelse. Detta är något jag tror att vi som publik, som konsumenter, kommer att vara villiga att betala för. Och här finns så klart utrymme för en rad fiffiga affärer i framtiden.

Om man lyckas få med förlagen på tåget, vill säga. Just nu finns här ett gigantiskt tomrum, som bara ligger och väntar på att fyllas med kreativa idéer.

Det är lätt att se vilka som finner den här utvecklingen hotande. Från förläggare som inte vill ändra sina affärsmodeller, till författare och kritiker. Och självklart står biblioteken inför en helt ny utmaning. Men jag tycker ändå att vi ska se hoppfullt på framtiden. På samma sätt som musikindustrins omdaning lett till betydligt mer intressanta tider att leva i, så kan även bokbranschens förändring innebära något positivt.

För tänk på det: För första gången har vi möjlighet att omdefiniera vad läsning egentligen är för något – och VI kan göra det, tillsammans. Löftet inför framtiden är alltså att vi kan engagera oss i läsning på ett mycket djupare sätt än förut. Vi får se hur 2012 klarar av att svara upp mot det.