Senaste artiklar

Böneutrop, ljud och makt

Om ett ljud skapas i skogen och ingen hör det, har det då ändå stört någon? Den infekterade diskussionen om böneutropen visar med all tydlighet att svaret är ja.

Då och då dyker det ju upp debatter om böneutrop. Nu senast om Växjö.
Den verkar rent störningsmässigt ha vissa likheter med diskussionen om moskén i Fittja. Denna ligger vid ett köpcentrumsområde, någorlunda avskilt från bostäderna en bit bort. Med andra ord passerar mycket av det som händer i och kring moskén relativt obemärkt. I alla fall jämfört med exempelvis Domkyrkan i Lund.
Just av den anledningen har debatten om böneutropen varit så intressant.
När moskén byggdes skrevs det in i detaljplanen att inga böneutrop skulle få lov att ske, något som även har gällt de andra moskéerna i landet. Här är inte Sverige något undantag. I själva verket råder det böneutropstystnad i stora delar av Europa.
Men hur kan det då komma sig att de ljud som i stort sett ingen hör har upplevts som så hotande att människor på riktigt har engagerat sig i en kamp för att stoppa dem?
I sin banbrytande 70-talsbok ”The tuning of the world” skriver den kanadensiske kompositören R Murray Shafer att de starkaste ljuden i samhället alltid har tillhört den grupp som haft den största makten.
Kyrkklockorna – som debatten om böneutropen ständigt har hänvisat till – bör betraktas ur det perspektivet.
De som skapade det heliga ljudet stod en gång inte bara för det starkaste ljudet som bysamhället kunde uppbringa, utan visade också vem som hade makten att sprida det utan att någon kunde ingripa.
Makt över ljud är nästan alltid liktydigt med makt över huvud taget.
Det visar sig inte bara i stadsrummet, utan också i frågan om vem som får prata under ett möte, hur föräldrar styr barnens möjligheter att låta eller hur lärarna avgör vem som får säga något i ett klassrum.
När vi blir arga höjer vi rösten. Och den som skriker högst vinner.

Vem har då makten över ljuden i dag?
I Shafers historieskrivning har makten gått i arv från Gud (åskan), till prästerna (kyrkklockorna) och sedan vidare till industrialisterna (fabriker), samt medieproducenterna och bil- och flygindustrin.Historiskt sett kan man alltså betrakta ljudutvecklingen som en dragkamp, där framväxande eliter kämpat för rätten att bestämma vilka ljud som är oönskade och vilka som ska vara tillåtna.
Böneutropen hotar inte på grund av att de hörs (för det gör de inte för de allra flesta), utan för att de står för ett maktanspråk på det offentliga rummet.

Människans ljud har genom hela historien skapat starka spänningar. Denna pågående kamp mellan okontrollerat ljud – vanligen benämnt oljud – och kontrollerat ljud, skildras fint i en bok av David Hendy som heter Noise: A human history of sound and listening.
Hendy tar upp en berättelse från 1300-talsboken ”Gesta Romanorum” (romarnas bedrifter), som berättar om kejsar Theodosius.
Enligt berättelsen var Theodosius ute och jagade när han plötsligt hörde ljudet från en harpa.
Musiken kom från en fiskare, som satt och spelade med ledsen min. Han förklarade att han under 30 års tid hade fått fiskar att hoppa rakt upp i famnen tack vare sin harpa och sin tro på Gud. Men nu hade en man från ett annat land dykt upp.
Främlingen visslade så förtjusande att fiskarna lockades mer av det än av harpspelandet. Kejsaren gav honom då en gyllene krok och vips så återvände fiskelyckan.

Sensmoralen i historien var följande: Fiskarna var syndarna, kejsaren var Jesus, fiskaren var prästen, harpan var Guds ord och visslaren var djävulen.
Det mest fascinerande med berättelsen är att vapnen i kampen för människornas själar här på bägge sidor faktiskt är ljud. Både de ljud du själv skapade och de du bara hörde, hade alltså makten att förpassa dig antingen till himlen eller till helvetet.
Med andra ord: att prata, att lyssna eller att spela musik var inget man skulle ta lätt på, tvärtom.
Något som kyrkan för övrigt var snar att påminna om.
Tungans synder var flera: att skryta, att ljuga, att skvallra, att häda. Men även hörseln hade sina synder: att tjuvlyssna, att låna sitt öra till djävulen, att höra på fel sorts musik, och så vidare.

Denna sedelärande historia från 1300-talet visar att ljud genom vår historia alltid har varit hotande. Och det har sina orsaker.
En av Shafers verkligt betydelsefulla tankar var att han betraktade ljud som ett sätt att beröra på avstånd. Ljud har betydligt längre räckvidd än en arm, men samtidigt når det ändå våra öron och kommer in i vår kropp som något konkret och skapar verkliga känslor.
Just denna egenskap gör ljud till något farligt: det är ju i stort sett omöjligt att stoppa.

Sett ur detta perspektiv blir protesterna mot böneutropen mer begripliga.
Det handlar om vilka ljud vi vill ska nå oss – och om vem som har möjlighet att hindra dem från att skapas. Många har som sagt under debattens gång hänvisat till den svenska traditionen med kyrkklockor och sagt att möjligen skulle även dessa ljud ha tystats idag, om de aldrig hade hörts över landet tidigare.

Men även kristendomen har genom historien varit i samma underlägsna position som moskén i Fittja.
När Konstantinopel erövrades av Osmanska riket 1453, innebar det att stadens ljudlandskap förändrades drastiskt. De stora kyrkklockorna kom att förbjudas, eftersom ett muslimskt dekret redan år 630 hade slagit fast att böneutrop skulle ske med mänskliga röster.Alltså övergick kyrkorna till att använda träsemantroner, långa träplankor som slogs med träklubbor.
I stora delar av Europa förfinades semantronkonsten och det dova hamrandet blev mer och mer viktigt för vardagslivet, medan en liknande utveckling skedde med kyrkklockorna i de delar av Europa där de tilläts.
Ringandet, skriver Hendy, fick allt fler betydelser i takt med att tiden gick. När det gäller kyrkklockor har vi numera inte på långa vägar något som ens kan jämföras med den relation som våra förfäder till ringandet. Och ljudet i sig uppvisade en gång en enorm variation, beroende på var i världen du befann dig.
I delar av Nederländerna blev det till exempel populärt med klasar av stämda klockor, vilket gav hela byar musikaliska kvaliteter.

Människorna lärde sig alltså att i ljuden från kyrkorna tolka massor av subtila budskap – som nu alla har gått förlorade. För när det kommer till ljud har vi sällan något att gå tillbaka till. Våra möjligheter att höra historien är ytterst begränsade. Det spelar väldigt stor roll i sådana sammanhang som Fittjadebatten, där den ”tradition” som människor hänvisar till i nästan samtliga fall endast är liktydig med deras egna erfarenheter under de senaste 20–30 åren.

Men hur långt kan vi då egentligen gå tillbaka i ljudhistorien?
För 140 år sedan placerades en underlig maskin i ett försöksrum i Boston, USA. Ett utskuret öra från en människa satt fastskruvat på en stativartad träkonstruktion. En tratt ledde fram till hörselgången. Om man pratade in i tratten, letade sig ljudvågorna in i örat. På andra sidan trumhinnan hade ett halmstrå placerats så att det med ena änden nuddade trumhinnan och med den andra vidrörde en nedsotad glasbit.
När något talade, började strået vibrera och fungerade därmed som ett ritstift mot glaset.
Bakom konstruktionen stod Alexander Graham Bell. Uppfinningen svarade väl mot hans mål: att arbeta med talförbättring.
Efter de första testerna var Bell utomordentligt uppspelt. Han pratade in i örat, han viskade, han sjöng, han skrek. På andra sidan maskinen förändrades mönstren, helt och hållet beroende på hans tonläge och röststyrka.
Vad han egentligen var ute efter var att hitta ett sätt att lära dövstumma prata. Hans tanke var att låta både dövstumma och människor utan tal- och hörseldefekter prata in i tratten. Därefter kunde de dövstumma dra slutsatser av hur ett korrekt uttal skulle vara genom att jämföra mönstren.

Vad Bells underliga öronmaskin gjorde, var att förvandla ljud till synliga spår. Röster transformerades till tecken och mönster som gick att se och tolka med hjälp av ögat.
Bell var inte den första att lyckas med något sådant. Redan 1857 hade fransmannen Édouard-Léon Scott de Martinville tagit fram fonautografen – en manick som på samma sätt som Bells öronmaskin registrerade förändringar i ljudtrycket med hjälp av en nål som ritade mönster i sot.
Nyligen lyckades forskare vid Lawrence Berkley National Laboratory återskapa ljudet från några av dessa mönster med en dators hjälp, varpå sången från någon (troligen de Martinville själv) som sjöng ”Au claire de la lune” en vårdag i april 1860 framträdde.
Detta är det äldsta ljud som finns bevarat från människans historia.
Inspelningen kan upplevas som obehaglig. Det vilar något skevt i att höra ljud som är så gamla. Särskilt eftersom de faktiskt inte gick att spela upp vid tiden då de registrerades. Det enda Scott kunde göra 1860 var att betrakta de mönster som rösten hade skapat.
Vi däremot, kan med dagens teknik återuppväcka honom från de döda.
Ljudet av sången är också drabbande på ett annat sätt. För hur lät världen före den 4 april 1860, då Scott ställde sig framför sin fonautograf?
Det kommer vi aldrig att få veta.
Allt före den stunden är dränkt i historiens tystnad. Vi kan i stort sett bara förstå samtidens ljud, eftersom dessa är de enda vi kan relatera till.

Återvänder vi nu till kyrkklockorna, är det lätt att inse att deras en gång så rika budskap skalats av och för de allra flesta devalverats rejält. Där de förr ringde in hela livet för byborna, hör vi idag bara ekandet av en institutions forna makt och en tidsangivelse som ter sig mer och mer vag i takt med den digitala utvecklingens exakta mätbarhet.
Kyrkklockorna har i praktiken aldrig sagt mindre till oss än de gör idag.
Kanske är det därför de inte ”stör” oss?

I ett intressant kapitel om klockornas betydelse för den europeiska kolonisationen av nya världar, beskriver Hendy hur ringandet hjälpte de mäktigaste nationerna i världen att inta och överta främmande ljudlandskap och skapa ordning i vad som i kolonisatörernas öron framstod som kakafoni.
Tillsammans med trummor, trumpeter och smällandet från kanoner, blev klockorna ett ljudligt maktmedel, som så tydligt visade vem som var i auktoritet att krutet ofta inte behövdes. Samtidigt betraktade också kolonisatörerna urinvånarnas ljud – både i Amerika och i Australien – som skrämmande, just eftersom de inte begrep sig på vilka budskap som sändes ut. Det talades om urinvånarnas djurliknande skri och deras animaliska musik.
Helt uppenbart var detta något som var tvunget att kontrolleras och tystas för att ordningen skulle kunna upprätthållas.

Böneutropsdebatten visar på ett sätt att historien sällan förändras.
Vi reagerar på främmande ljud i offentligheten med att instinktivt rygga tillbaka. Det okända ljudet står alldeles uppenbart för ett budskap, men vi kan inte tolka det.
Istället för att erkänna vår okunskap på området (och göra något åt den), väljer vi att försöka tysta det som vi av just denna anledning upplever som hotande.
Ljudmässigt upprepar sig alltså historien om och om igen. Vi är rädda för ljud eftersom vi vet att det kan beröra på avstånd och att det är fullständigt ostoppbart så fort det har fått möjlighet att skapas.

Anders Mildner

Agendasättande snäva vinklar. (Blogg100:2)

Vinklingar spelar roll. Stor roll.

I ett Facebookinlägg skriver så här:

”Agenda har sänt sju avsnitt den här säsongen och sex av de sju avsnitten har på ett eller annat sätt kretsat kring SD. Tre avsnitt har handlat om SD:s parlamentariska dejtingprofil medan tre avsnitt låtit politiker från SD:s ledarskikt debattera i studion – om invandrares brottslighet, invandrare som tillgång eller belastning för samhället samt Sverigebilden utomlands, där SD tycker att det är rimligt att skildra en nation i kris som en direkt följd av invandringen. Ett av sju avsnitt har inte handlat om SD och inte haft SD-politiker i studion.
I de totalt fyra studiodebatterna kring invandringsrelaterade problemformuleringar har politiker från tre partier medverkat: SD tre gånger, S tre gånger och M två gånger. Jag påstår inte att de tre partierna linjerar i debatten men man kan onekligen ifrågasätta den politiska spännvidden i representationen.
Jämförelsevis kan nämnas att 0 miljöpartister och 0 kristdemokrater debatterat i studion under säsongen. I någon fråga.”

Under en föreläsning om faktaresistens som jag höll idag, återgav en av åhörarna den klassiska sanningen ”om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger, blir den betraktad som sann”. Det förhåller sig på samma sätt med vinklingar: om man upprepar en infallsvinkel tillräckligt många gånger, blir den betraktad som relevant. Det vet alla som deltar i den skrikmatch som just nu pågår om vilka problem som ska diskuteras och ur vilken vinkel. Och i bakvattnet till skrikmatchen finns hoten, hatet och det aggressiva tonläget som får människor som tycker annorlunda att tystna. I frågan som diskuteras ovan (i Agenda) är det inte rimligt att skilja dessa två företeelser från varandra eller låtsas som att det senare inte förekommer eller är en del av strategin.

Traditionella mediers ansvar här är enormt. Det är inte riktigt alltid det ansvaret tas.

Läs hela inlägget

 

#blogg100

Polariserade verklighetsbilder – blogg100:1

För närvarande föreläser jag en hel del om faktaresistens, fake news och vad det är som egentligen händer i en värld av virala lögner.

I dagens DN finns det en intressant artikel om utvecklingen – som, det måste man ha klart för sig, puttas framåt målmedvetet av en populistisk rörelse.

Artikeln visar att en fjärdedel anser att samhället är mer otryggt än vad mediebilden speglar.

”Resultaten illustrerar hur polariserande frågan om trygghet och mediers rapportering om brottslighet har blivit. Olika grupper får alltmer sina egna verklighetsbilder”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos till DN.

Här faller medierna ofta i en fälla. Mediebilderna polariseras och en stor andel människor söker sig till källor som bekräftar deras bild, oavsett om den är felaktig eller ej. Medierna anser sig efter ett tag tvungna att betrakta högljudda randfenomenen som intressanta debattinlägg (eftersom polariserad debatt är en del av medielogiken) och kommer ofrånkomligen därmed också att bidra till att normalisera felaktiga verklighetsbilder.

Läs mer här

 

#blogg 100

Alla artiklar