Picasso, Björk, Dylan – den sortens kreativa figurer vill arbetsgivare inte ha.
De vill ha folk som sköter sitt jobb, kommer i tid och håller anfall av kubism och skriksång på en miniminivå.
Kreativitet är inte så magiskt eller användbart som många tycks tro. I det verkliga vardagslivet, där de flesta av oss lever, är det viktigare att utveckla de egenskaper som bor i engelskans conscientiousness: punktlighet, arbetsmoral, effektivitet, uthållighet.

/…/

Kulten kring kreativitet måste stävjas. Finns det en spirande Björk eller Dylan i klassrummet lär vederbörande finna sin röst även om hen tvingas komma i tid, göra sina läxor och sitta still.

 

Men vad är då kreativitet? Tja, sann kreativitet innebär nytänkande som är helt på tvärs med det rådande.  På det sättet har Expressen rätt: de flesta arbetsplatser som tror sig söka kreativa människor skulle bli skräckslagna om de verkligen hittade några. Men rätt hanterade skapar kreativa människor förutsättningar för innovationer, utveckling och välstånd.

Problemet för debattörer som tror sig kunna sätta kreativitet i motsats till ordning och reda i skolvärlden, är att det är just skolan som – med oerhört stor framgång – dödar all kreativitet.

De flesta barn är faktiskt kreativa. Det är så vi är som människor. Hur länge borde vi tillåtas att få vara det? Numera är vi det fram till sex års ålder. Sedan börjar vi skolan, anpassar oss till regelsystemet och förlorar i snabb takt vår kreativitet.
Låter det sorgligt? Eller låter det som en ledarredaktions dröm? Tja, fundera över det här: mängden skratt minskar vid den här tiden i precis samma omfattning.

Det finns en del forskning om kreativitet. Gunnar Thörnqvist i Lund har undersökt 700 Nobelpristagare. Han har funnit att de kreativa processerna inom forskningsmiljöer är ganska lika världen över.

Först kommer en förberedelsetid, när forskaren läser mycket litteratur och ringar in frågor och problemställningar, sedan en inkubationstid, då dessa får sjunka undan och mogna. Därefter kommer – ofta plötsligt – en uppenbarelse av vad innovationen egentligen är, följd av en bekräftelsetid, då forskaren bearbetar ämnet och får bekräftelse på att det hon eller han kom på verkligen var nytt och betydelsefullt.

Processen kräver tid och hårt arbete.

Här kan Expressen läsa extra noga, för själva kreativiteten i sig är ett resultat av extremt hårt arbete.

Ärftlighet för kreativitet är mycket mindre än för intelligens. Att göra verklighet av idéer som bryter mot alla omgivande ramar och regler är alltså ett medvetet val, och det är ett val som har en hög kostnad i personlig ansträngning. Att göra det en gång är mycket nog. Att göra det flera gånger är nästan omöjligt.

Den kreativitet som är grundläggande för att åstadkomma något innovativt kommer vanligtvis väldigt tidigt. Men för att lyckas slå igenom, föra ut det man skapat och få ett erkännande, krävs tid, energi och motivation. De Nobelpristagare som Gunnar Törnqvist tittat närmare på inom fysik och kemi hade samtliga fått sina grundläggande idéer före 36 års ålder – men de blev prisade först efter att de hade fyllt 70.

Och nu blev det kanske lite knepigt eftersom texten ovan ju inte handlade om Nobelpristagare, utan om konstnärer: Dylan, Björk och Picasso. Men kreativitet handlar inte om ämnessfärer. Kreativitet handlar om processer.

Sann kreativitet innebär att någon eller några skapar något som både är innovativt – och som dessutom är efterfrågat. Det hör till samtidens vilja att inte förstå eller begripa sig på kreativa processer att det här sista ledet oftast helt glöms bort. Folk tror att kreativitet är glatt och menlöst skapande, med inga andra mål än den personliga självuppfyllelsen. Vilket alltså är fullständigt felaktigt.

Och här kommer vi då in på skolan: den kanske främsta orsaken till att den kreativitet, innovation och egensinnighet som vi som samhälle så desperat behöver inte tillåts blomma ut.

Forskaren Derek Cabrera har pekat på att de allra duktigaste eleverna i dag framförallt är duktiga på en sak: skolan i sig. De är experter på att klara den typen av mätbara prov som skolpolitiken driver fram, men har tappat förmågan att vara kreativa och komma fram med egna nytänkande lösningar.

I det läsvärda manifestet Stop Stealing Dreams ställer Seth Godin frågan hur vi ska göra för att våra barn ska bry sig tillräckligt mycket om sina drömmar och passioner att de vill skaffa sig den kunskap som krävs för att förverkliga dem. Hur skapar vi en skola som inte dödar drömmar utan istället när dem – tillsammans med andra icke mätbara saker som mod, stolthet, kunskapstörst och vilja?

Hur skapar vi en skola som både begriper sig på kreativitet och som lär barnen att inte ge upp i det extremt hårda arbete som krävs för att fullfölja en kreativ process? Hur möjliggör vi kollektiv kunskapsspridning i en tid då politiken och debattörerna är så sjukt fokuserade på individuella mål?

Hur ska vi lyckas få till stånd en djuplodande skoldebatt i en värld fullproppad med populistiska slagord?