I den nyutkomna boken berättar Thomas Kunkel den rätt sällsamma historien om journalisten Joseph Mitchell, hyllad för sina egensinniga och skolbildande detaljrika reportage i The New Yorker.

Hur detaljrika? tänker ni kanske nu. The Economist skriver: ”Researching a story, Mitchell could spend whole days on the bus, taking notes on what he saw out of the window, or wandering around a cemetery to identify the weeds that grew there. Mitchell, wrote one critic, could “achieve the same effects with the grammar of hard facts that Dickens achieved with the rhetoric of imagination.”

Mitchells noggrannhet ledde till att texterna tog längre och längre tid att skriva. Dagar blev till veckor, veckor blev till månader och till sist även ÅR.

Det tog runt fem år för Mitchell att skriva sin sista text. Och därefter fortsatte han alltså att arbeta, egentligen utan att få något alls ur händerna – i 30 år.

Varje dag i tre decennier gick han till jobbet, men producerade inte en rad.

Kunkel berättar att kollegerna till slut började leta i papperskorgar efter spår av arbete, utan resultat. Från 1964 till 1996 – det är med alla mått en lång tid – tog han hissen upp till redaktionen, nickade åt arbetskamraterna och stängde därefter in sig i sitt rum.

Vad tänkte han därinne?