I somras skrev jag om Maria Wendts bok Politiken som spektakel. En av de frågor som boken väckte var i vilken mån medierna håller på att bli ett problem för demokratin.

Jag skrev så här:

De senaste åren har mediernas politiska bevakning förändrats radikalt. Å ena sidan har en djuplodande reportagejournalistik vuxit fram. Mer än något annat syftar denna till att överdramatisera politiska skeenden, för att kunna servera publiken så lockande och fångande historier som möjligt. Att de råkar handla om politik är i sammanhanget en bisak: det viktiga är de närmast klassiska berättelserna om maktspel, svek, förluster och segrar.

Å andra sidan frodas en allt ytligare skvallerbevakning, som lånat både reportrar och koncept från nöjes- och kändisjournalistiken. Man skulle kunna tänka sig att politikerna skydde denna bevakning eftersom den så uppenbart är fördummande, men så är inte fallet. I själva verket behöver de den, lika mycket som medierna behöver politikerna som byggstenar i sina dramer.

Och det är här någonstans som problemen börjar. För när politiken – som under Almedalen – i allt högre grad skapas enbart för medierna, samtidigt som den enda plats där politiken utspelas på är medierna, ja, då händer något med den demokratiska arenan.

Ändå är det så förtvivlat sällan som man ser någon ordentlig analys av förändringen.

 

Nu sitter jag och stirrar på en video.

Jag är allt lite mållös.

Men en tydligare bild av problematiken med det allt mer symbiotiska förhållandet mellan journalister och politiker går nog inte att finna.

Och visst, vi kan häpna. Men den viktiga frågan är så klart: exakt hur går utvecklingen vidare härifrån? Vart tar detta vägen, om det här är nuläget?