I några intressanta inlägg hos och Rasmus Fleischer förs just nu diskussionen om en backlash mot amatörutvecklingen vidare.

Rasmus Fleischer skriver:

”Just nu återkommer mina tankar ständigt till perioden 2008–2009. Särskilt vad som hände mellan sommaren 2008 och sommaren 2009. Kanske var det aldrig så populärt som då att prata om hur internet skulle skapa en bättre värld och en öppnare kultur. Samtidigt tycker jag att det blir alltmer tydligt hur denna entusiasm, särskilt den omsattes i massmedierna, fick destruktiva drag. Om det har skett en kontrarevolution så började den då, lyder min arbetshypotes för tillfället.”

 

En av de mer spännande sakerna med den här diskussionen är att det som hände runt 2007, 2008 och 2009 nu sakta kan börja att betraktas som historia. Vi har antagligen inte tillräckligt med tidsperspektiv ännu för att se riktigt klart, men det går åtminstone att urskilja .

Här ska man kanske inte lura sig och tro att det är lätt att avgöra vad som var vad. Nätdebatten är komplex och den förs i medier som i sig är komplexa.

Dessutom är det lätt att glömma bort de delar av tidsandan som inte längre är aktuella. En stor del av diskussionen som fördes i exempelvis dagspressen tog avstamp i en reaktion MOT utvecklingen.

Det vill säga: först kom de kritiska rösterna som hävdade att allt som vanliga människor kräkte ur sig på internet var av ringa värde – åtminstone i jämförelse med vad ”riktiga” medier/skivbolag/etc/ kunde leverera. Sedan kom svaren, som försökte förklara vinsterna med amatörutvecklingen. Att i efterhand då bara titta på svaren är att totalt missa sammanhanget.

Här är ett tidstypiskt exempel, där Sundsvalls Tidnings kulturchef Curt Bladh hakar på den då aktuella debatten mellan Johan Norberg och Maria Schottenius, som kom att bli en tydlig symbol för att tiden då en stor tidning kunde sätta streck i debatten definitivt var över. Jag både bloggade och skrev om händelsen i Expressen, vilket fick Curt Bladh att delvis hänga upp sin text på mig:

”Vem vet, utom bloggaren själv, hur många som läser vad en bloggare, bokstavligen vem som helst, skriver rakt ut i luften. Den här artikeln ses – om än inte alltid läses – av kanske hundratusen människor. Hur många hittar till Johan Norbergs blogg?

/…/ Mildner och hans gelikar fantiserar om en åsiktsvärld där allt har lika värde och vilken åsikt som helst, framförd var som helst kan sätta igång stora debatter. Medan det i verkligheten är motsatsen som är problemet: enfrågesjukan, det snäva urvalet av debattörer och det än snävare av platser att föra debatten på.

/…/ Men den ordnade och betydelsefulla debatten kräver annan form än irrbloss i cyberrymden.”

 

Det är inte oviktigt att debatten i traditionella medier såg ut på just det här sättet. Och det förklarar också tonen i rätt många av de böcker som kom vid den här tiden. Clay Shirkys ofta citerade ”Here Comes Everybody” bör till exempel snarast läsas som just en reaktion, det är en bok som försöker förklara vinsterna med utvecklingen för en värld som hade samma inställning som Curt Bladh ovan.

Komplexitet är alltså ordet. Vilket inte innebär att 2008-2009-diskussionen är ointressant. Tvärtom! Det är ju det som gör den här tidsperioden så spännande. Men samtidigt är risken för att debatten ska kapas av enögdheten ganska stor.

Jag gick precis igenom alla mina blogginlägg från 2008. Här är ett ordträd av de 272 647 tecken jag under det året skrev för min blogg på Sydsvenskan. Under genomgången fastnade jag speciellt för detta inlägg som på många sätt känns aktuellt i dag.